Idag säger vi stort grattis 👏🥁🎉 till en behandlingsklient som firar tre års spelfrihet och beskriver känslan så här -

För tre år sedan stod jag vid avgrundens kant. Jag hade målat in mig själv i ett hörn så tätt att jag knappt kunde andas. Pengarna var slut, relationerna förstörda, och den mening jag en gång känt med livet hade runnit bort som sand mellan fingrarna. Det enda som fanns kvar var ett desperat, rastlöst jagande efter den där magiska storvinsten – den som skulle göra allt rätt igen, som skulle fylla tomheten inuti mig.

Men den vinsten kom aldrig. Och sanningen var att även om den hade kommit, skulle det inte ha räckt. Ingenting räckte någonsin. Det sista halvåret levde jag som en maskin – inga uttag, bara högre insatser och autospinn som spelade bort mitt liv minut för minut, dygnet runt.

Jag var så förlorad att jag inte ens visste vem jag var längre.

Det var då min syster räckte ut sin hand. Hon hade hittat Spelfriheten och bad mig följa med till ett möte. "Det kan ju inte bli värre", tänkte jag. Jag hade fel – det kunde bli så mycket bättre. När jag för första gången på år hörde andra människor sätta ord på det som levde i mitt huvud, på den ständiga ångesten, på skammen som åt upp mig inifrån – då hände något jag inte trott var möjligt. En liten gnista av hopp tändes i mörkret. Jag var inte ensam. Jag var inte galen. Och framför allt – jag var inte hopplös.

Några veckor senare sträckte även mina föräldrar ut sina händer. De hade slutat rädda mig från konsekvenserna av mina val för länge sedan, men de hade alltid sagt: "Den dagen du ger upp och vill ha hjälp för ditt spelberoende, den dagen kan vi tänka oss att stötta en behandlingsinsats”. Det tog mig många år att bli mogen nog att ta emot den hjälpen.

Vägen tillbaka har varit allt annat än rak. Det har varit dagar då jag velat ge upp, nätter då ångesten krupit tillbaka, stunder då gamla mönster kämpat för att ta över. Men för varje steg framåt har jag lärt mig något nytt om mig själv, om vad som verkligen betyder något.

Idag lever jag med ett lugn jag inte visste existerade. Stressen som en gång var min ständiga följeslagare har försvunnit. Känslan av att leva som en bluff, att ständigt behöva dölja vem jag egentligen var – den är borta. I dess ställe har kommit något så mycket vackrare: autenticitet.

Jag är äntligen närvarande igen. Som son kan jag titta mina föräldrar i ögonen utan skam. Som bror kan jag vara det stöd min syster förtjänar. Som kollega och vän är jag någon man kan lita på. De människor jag nästan förlorade på vägen säger att tilliten är tillbaka – och det är den största gåvan av alla.

Men jag vet att denna frihet kommer med ansvar. Varje möte jag går på, varje rutin jag håller vid liv, varje gång jag väljer öppenhet framför isolering – det är så jag fortsätter att bygga det liv jag verkligen vill leva.

Till alla er som hjälpt mig hit – ni vet vilka ni är. Ni räddade inte bara mitt liv, ni gav mig det tillbaka. Från djupet av mitt hjärta: TACK. ❤️